Veckan som har gått har varit en jobbig vecka för mig på många sätt och vis. Det började med att vår lilla plutt spelade ett spratt för oss som slutade med ett besök till sjukhuset där vi fick veta att allt var okej med honom men mindre bra med mig. Men hellre jag tusen gånger om än lilla plutten i magen. Antibiotikakuren mot urinvägsinfektionen är avslutad och kvar lämnade den en aptit lös gravid kvinna. Har inte haft någon smak i munnen hela veckan och hade jag varit hemma, istället för hos föräldrarna så hade jag slarvat med maten.

Visst har jag vilat upp mig även om jag har vänt upp och ner på dygnet. Trots det underbara sällskapet har jag känt mig ensam och övergiven de senaste dagarna. Tror det främst beror på att Rudy har jobbat varje dag, kommit hem riktigt sent och sedan suttit med datorn tills han praktisk taget har somnat med den i famnen.  Jag har inga höga krav men jag vill känna mig älskad! Till sist orkade jag inte hålla undan mina tårar, det bara brast för mig.

Jag sa till honom att jag tycker att han är en skitstövel som inte bryr sig om mig, sitter med en j*vla dator istället för att göra mig sällskap. Jag vill ju bara ha närhet, pussar och kramar som kommer spontant och inte framtvingat. Frågade honom sedan om han överhuvudtaget förstod vad jag går igenom just nu? Jag ville inte veta hans svar, ville inte höra hans röst eller hans ursäkter. Vände mig istället om och ignorerade honom.

I torsdags kväll hoppades jag verkligen på att han hade tagit till sig något av det jag hade sagt till honom kvällen innan. Han kom hem som vanligt runt 20:00 tiden och gav mig en kram på en gång. Sedan försvann han till vardagsrummet och satte sig framför Tv:n. Jag kunde inte tro mina ögon, hur kunde han göra så efter det som hände kvällen innan? Jag ropade flera gånger på honom men ingen Rudy kom, han ville istället att jag skulle gå till honom. Helt ursinnigt gick jag upp ur sängen för att köra omgång 2 med honom när mina ögon fick syn på ett rött paket på nattduksbordet.





Han måste ha lämnat den bredvid mig när han kom in för att krama mig.
 




Min man hatar, då menar jag verkligen hatar att skriva brev! Han tycker inte om att uttrycka sina känslor genom "skrift" men under våra 8 år tillsammans har jag fått ett och annat kärleksbrev utav honom. Varje gång blir jag lika tagen och lite nykär igen. Han är inte världs bäst på att skriva men det är tanken bakom det hela som räknas i mina ögon. Några rader på ett papper från min man är en dyrbar present för mig. Han vet vad det krävs för att göra mig på bättre humör.