Livet består av så många olika känslor och relationer att det nästan är omöjligt att tyda allt. Jag har alltid trott att saker och ting sker av en anledning men är det inte så att vi själva ändå kan styra rätt mycket i livet. Vi väljer själva vilka relationer vi vill skapa med människor runt omkring oss och hur vi vill bevara dem men vad gör man när allting skiter sig? Ska man gå vidare eller ska man försöka lösa problemen som uppstår? Vid 25 års ålder har jag hittat mina rätta vänner, det är inte många men jag blessed som har mina änglar vid min sida. Tack för all stöd som ni ger mig och tack för alla gånger som ni har orkat lyssna på mitt babbel och mina problem.  

En annan ängel som betyder mycket för mig är min mamma. Hon är min inspiration och min förebild i livet. Har aldrig stött på en starkare kvinna än henne, hon har allt som en underbar människa bör ha. Dag ut och dag in har jag sett henne kämpa, ibland har det varit så jobbigt men ändå har min mamma alltid lyckats hitta ljuset i slutet av tunneln. Inget i livet gör så ont när mamma inte mår bra. Hennes morbror, bara några år äldre än henne avled igår. Självklart var hon ledsen och grät men jag kände liksom ingen sorg, kan det kanske bero på att jag aldrig har träffat honom. Men det som slog mig var något som mamma sa medans hon låg i soffan och grät. Alla släktingar från hennes mammas sida, alltså min mormors sida går bort väldigt tidigt. Jag förlorade min älskade mormor 2003, hon hann knappt bli 60 innan hon lämnade oss. Mormor är inte den ända, även många av mammas kusiner och mostrar har lämnat oss alldeles för tidigt. Det som skakade mig var när mamma sa att hon också kommer gå i deras fotspår och lämna oss om några år. NÅGRA ÅR, tänkte jag.. vaddå några år? Inte ska min mamma lämna mig, vem ska då skrika på oss och göra puri mitt i natten bara för att jag vill ha det? Livets många erfarenheter har gjort mig till en stark människa men hur hanterar man sorgen när en förälder försvinner? Jag är inte tillräckligt vuxen för att kunna göra det, kommer aldrig bli det heller.  Bara tanken på att missta mamma och pappa får mig att bli tårögd. Utan dem vid min sida är jag ingen. Faktum är ju att vi alla någon gång måste lämna våra nära och kära, vissa tidigare än andra och jag hoppas innerligt att jag får ha kvar mina föräldrar tills den dagen jag själv lämnar dem.

Mina vänner ta vara på er tid, vi lever bara en gång och jag kommer ha som mål att värdesätta mina relationer till alla mina nära mycket mera. Älskar er alla så otroligt mycket.. En massa kärlek till er, B