Tror inte jag kan förklara med ord vad vi riktigt har gått genom i natt. Kan bara säga att jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Mashallah så har vår bebis alltid varit en livlig bebis som älskar att sparkas i min mage, han kan hålla på i timmar utan att bli trött. Det är mycket individuellt men jag började känna av honom för första gången runt vecka 17 medan det tog längre tid för Rudy att känna av några fosterrörelser. Han fick sin första kontakt med bebisen vid slutet av oktober. Från dess har vi gjort till en vana att prata med honom varje kväll innan vi lägger oss, ibland brukar vi retas genom att knacka på magen vilket han inte gillar men han brukar alltid sparka tillbaka. Känslan av glädje är lika stark varje gång vi får respons av honom, känns som om han försöker kommunicera med oss inifrån magen.

Men dom senaste 2 dagarna har jag känt av honom allt mindre, först till en början var vi inte alls oroliga för han har gjort så innan. Han är ju trots allt inte så stor ännu och ibland vill även bebisar vila. Fast igår kväll tyckte jag att han hade varit alldeles för stilla för att vara han. Vi satte på hans favorit låt, fick ingen respons sedan så började vi knacka på magen ganska kraftigt i nästan 2 timmar utan någon resultat. Paniken och miljoner jobbiga tankar började snurra runt i huvudet på mig medan jag försökte tänka positiva tankar. Vid 4 tiden bröt jag bara ihop och var så fruktansvärd rädd att något ont hade hänt min lilla plutt.

Rudy ringde på en gång till Danderyds sjukhus för man ska absolut inte ta lätt på sådana situationer. Vi fick prata med en barnmorska som bad mig dricka iskallt saft för att bebisar brukar börja röra på sig för att den känner att det blir kallt i magen. Efter en halv timme kände jag två svaga sparkar av honom men det var typ allt. Jag valde att inte ringa tillbaka utan satt uppe till 8:00 och sedan åkte vi direkt till MVC mottagningen här i Spånga. Där fick vi träffa en barnmorska som gjorde ett ultraljud på en gång. Jag vågade knappt titta på skärmen men när jag fick se hans lilla hjärta slå fylldes hela mitt hjärta av lättnad. Även Rudy som är otroligt sansad och stark kunde inte hålla undan hans tårar. Vår barnmorska tyckte ändå att vi skulle åka in till sjukhuset för säkerhets skull och kolla upp att allting var som det ska vara.

På sjukhuset fick vi lyssna på hjärtat en bra stund innan det var dags för att göra ett grundligare ultraljud. Allting såg bra ut och bebisen mådde bara bra. Han hade gott om plats att röra sig på även om han inte var så livlig idag. Fick ta några prover och allt visade sig vara bra förutom ett prov. Det visade sig att jag har gått och fått urinvägsinflammation vilket inte är kul. Fått en veckas antibiotikakur och förhoppningsvis blir jag bättre till nästa vecka.

Innan jag avslutar mitt superlånga inlägg måste jag säga att jag är så tacksam för den fantastiska sjukvården som vi har i Sverige. Annars brukar jag vara en som alltid klagar över hur inkompetenta alla läkare är. Idag var det vårt första besök till Danderyds sjukhus och vi vart bemötta av riktigt duktiga och urtrevliga läkare till skillnad från Karolinska. Stämningen var helt annorlunda och informationen som vi fick var riktigt grundliga. Jag är verkligen nöjd med mitt val och är glad att jag valde att byta min förlossningsklinik från Karolinska till Danderyd. Sist men inte minst vill jag bara be er alla att ha mig och min familj i era böner.




Någon gång i mars kommer vi få träffa vår efterlängtade bebis här. 



Sjukhusbädden som jag nästan somnade i.